Att kämpa mot Sköldkörtelcancer

Cancermånaden oktober är förbi, men för många andra fortsätter kampen. Så även för mig. Jag har länge funderat på om jag ska berätta för er om detta. Hur ska alla reagera? Varför ska jag berätta?
Men jag känner ett behov av att ni ska förstå, förstå att det drabbar fler än många kanske tror. Jag vill även att ni ska undersöka era kroppar, stå på er i sjukvården om ni behöver hjälp. Jag vill att ni ska förstå att vi kämpar i det tysta, varje dag. Så nu säger jag det, jag har cancer. Kanske kan min berättelse också hjälpa dig som just fått beskedet sköldkörtelcancer. För trots att det är en ganska vanlig sjukdom upplever jag att det inte så mycket information kring detta på nätet och i böcker om man jämför med t.ex. bröstcancer.
Varning att det blir mycket text i detta inlägg, så ni som inte vill läsa om min sjukdom kan sluta nu.

Den 6e februari 2013 fick jag en riktig chock. Jag satt på patientsängen och läkaren som satt på en pall framför mig påstod att jag hade cancer. Du skämtar sa jag?! Men han hade ett allvarlig uttryck i ansiktet och blinkade inte ens när han sa - Nej.

Det hela började långt innan, men för att inte gå in för djupt i ämnet så har jag under några år känt att något varit fel i min kropp. Det var något som inte stämde, jag hade en obalans som bara blev värre och värre. Jag misstänkte att det var något med sköldkörteln, många olika symptom tydde på det. Ingen läkare lyssnade på hela min historia, jag sökte för en symptom i taget och mina värden var bra. Du är frisk sa de, varje gång.

I maj 2012 så fick jag en stor svullnad på halsen över struphuvudet. När jag kikar tillbaks på gamla fotografier så ser jag att jag haft en mindre struma en längre tid flera år, den smög sig på. Precis som många av mina besvär, som depression, trötthet, frusenhet, oro osv. Men den morgonen den 10e maj vaknade jag med en större svullnad på halsen. Jag besökte vårdcentralen och läkaren sa "att det går över om några dagar", men jag skriver en remiss till ÖNH på Sahlgrenska så kan du kontakta dem om det blir värre. Det blev inte direkt bättre så jag kontaktade Sahlgrenska och fick komma till ÖNH. De kikade i min hals och såg att inget tryck fanns mot strupe eller stämband. Men för säkerhetsskull gjorde man en biopsi. Inför detta blev jag kallad av endokrin kirurgi där man också med ultraljud kollade hur stor min sköldkörtel var. Ingen katastrof där heller så då väntade vi på provsvaren från biopsin, de visade inte på någon cellförändring som cancer. Du är frisk! Struman var inget hot eftersom jag inte hade problem med andningen, utan något som jag fick lära mig leva med. Men hur som, så ville jag ha ett återbesök 6 månader senare för att se att det inte blivit värre. Eftersom jag vet hur svårt det kan vara att få en tid igen så var det bra att passa på när man var inne i systemet. Inför återbesöket i januari 2013 gjorde man en andra biopsi, denna gången med ultraljud. Vilket ger en lite mer noggrann undersökning då de kan se mer exakt vart de sticker. 

Så den 6e februari var jag tillbaks på endokrin kirurgi, jag tog bilen in till Sahlgrenska ensam, med sambon kvar på jobbet. Läkaren skulle ju säga att jag var frisk. Men inte den här gången, det var därför jag trodde han skämtade. För så här i efterhand förstår jag att de inte skämtar om sådana besked. Jag blev uppriktigt sagt chockad, hade beskedet kommit efter första biopsin hade jag var mer förberedd. Men nu, kroppen fick panik, jag fick kramp i armarna och min lätta andning gjorde att fingrarna började domna bort. Tankarna snurrade runt och tårarna sprutade. Tankarna gick till min sambo som jag skulle vara tvungen att ringa och meddela på telefon och sen be honom ta en taxi in till Sahlgrenska. Till min höggravida lillasyster som skulle få sitt första barn när som helst. Till min älskade mor som redan fått allt för många cancerbesked under sina år. Där min både min biologiska far och mormor gått bort i cancer.

Jag hade fått papillär thyrodea cancer, cancer i sköldkörteln.
Den 20 februari opererades jag för första gången, man tog bort hela sköldkörteln och ett 20- tal lymfkörtlar. Jag var helt slutkörd efter det. Natten efter på uppvaket är det värsta jag upplevt. Men jag kämpade och klarade mig igenom det, det blev bättre och bättre. Svullnad och stelhet försvann mer och mer, bl.a. med hjälp av besök hos sjukgymnast som jag fick ordna själv.

Efter första operationen med dränage i halsen.


Jag med min systerson ca 2 veckor efter första operationen. 
Fortfarande omtöcknad men glad att få hålla det lilla livet i famnen.

Cirka tre månader efter operationen fick jag genomgå en strålbehandling, radioaktivt jod. En behandling som är ganska unik där man utnyttjar sköldkörtelns egenskap att ta upp jod. Jodet som man får i tablettform är radioaktivt, på så vis strålar man alla små sköldkörtelceller som kan finnas kvar i kroppen och de ska då dö. På så vis riskerar man inte att eventuella kvarvarande celler blir åter sjuka och utvecklar cancer på nytt. Denna behandling är smärtfri, men jag är ganska känslig mot hormoner och dessa får man i sig innan för att förbereda kroppen för joden. Så jag mådde fruktansvärt illa de dagar jag var inlagd. Eftersom det är en radioaktiv strålning man får, så får man efter detta inte träffa gravida och småbarn på två veckor. Till övriga ska man ha 3m avstånd under samma period. Inte så roligt att behöva tänka på det, när man sitter på bussen, går på ica m.m. Jag fick inte sova ihop med sin sambo.

Innan operation två.

Men allt detta till trots så fann man i juli att blodprovet thyroglobulin inte var så lågt som man hoppats på. Ultraljud på halsen bekräftade en lymfkörtel som var förstorad (2 cm) vid nyckelbenet och två mindre som såg "tumöriga" ut på höger sida. Dessa opererades bort den 25 juli, mitt i semestern och allt det där vi tänkt göra med att fixa garage, måla, sola, bada lades återigen på is. Undersökning av denna vävnad bekräftade att de var smittade med cancer. Om dessa metastaser missades, eller om de växt som en reaktion på den första operationen är svår att veta. Men nu var de i alla fall borta.

Snittet 2 och 3 veckor efter andra operationen.

 På återbesöket 4 veckor senare så var blodprovet fortfarande inte till belåtenhet. Men ibland kan det dröja innan behandlingen ger effekt, upp till 6 månader sa läkaren. Nytt prov skulle lämnas några veckor senare. Sagt och gjort. Jag ringde någon vecka efter för att få provsvaret, jag förstod direkt att något inte var rätt när sjuksköterskan bad mig vänta och att jag skulle få prata med någon annan. Värdet hade svagt gått upp. Denna gången gjorde man en PET/CT röntgen från huvudet ner till knäna. Man såg "upptag" i halsen på höger sida under örat. Det var ett upptag av det radioaktiva sockerliknande ämnet visar på sjuka celler som cancer. En ny operation och en ny radiojod stod nu på agendan. Den tredje och förhoppningsvis sista operationen gjorde jag i måndags, den 28e oktober. Tyvärr med lite komplikationer då en nerv gått av. Detta gör att jag har tappat känseln strax under käkbenet ner mot halsen 3-4cm stort område. Otroligt obehagligt men förhoppningsvis läker detta. Men jag kan svälja, prata osv. Radiojoden kommer troligen ske efter årsskiftet.

Inför PET/CT röntgen.

2 dagar efter operation 3.

Så där, tänk vad livet kan vända på en femöring. Den här berättelsen bygger på fakta och mina upplevelser. Det finns mycket att berätta som händer runt om, emellan alla besök, klumpiga uttalanden, mycket känslor, många omgångar av lång väntan, väntan, väntan och undran. Men det får kanske bli en annan berättelse...

Vid första besöket sa denne sjuksköterska att jag skulle vara frisk till sommaren (2013) nja det blev ju inte riktigt så. Men till sommaren 2014 tänkte jag vara frisk. Nu får det vara nog.
FUCK CANCER!

Jag vill också passa på att tacka alla kära vänner, kollegor och älskade familjemedlemmar som skickat blommor, sms, kort, kramar och stöd under detta året. Även de som ställt upp och stöttat min sambo. Det betyder oerhört mycket för mig och för honom.
STORT TACK!


Kram Miriam

mobilbilder tagna av mig
2014-10-16